| Det var söndagen den 22/9 och jag hade gått
40+3 och vet att jag skrev på efter-middagen i dagboken
att det var minsann inget på gång här inte. Besvikelsen
var på topp och inte blev det bättre när vårat
kompispar som också hade tid den 19/9 ringde och talade
om att vattnet gått och att hon hade öppnat sig två
cm. Blev jätte glad för deras skull såklart men
samtidigt så ledsen,jag längtade ju så efter
att det skulle sätta igång. Gick med gråten i
halsen hela dagen och småsurade, Magnus var måttligt
road av mitt surande.
Jag hade sammandragningar som vanligt denna dag och framåt
kvällningen så var det lite så att jag var upp
och vankade lite mer än vanligt kanske, dock inte så
jag funderade på att det kunde vara på gång.
Vid 21-tiden så tyckte nog Magnus så synd om mig för
jag var så nere att han frågade om vi skulle gå
ett varv runt området så jag fick lite luft och det
nappade jag på direkt. Det småduggade och det var
klart i luften och helt underbart. Hade sammandragningar som Magnus
tyckte kom tätt men det var ju jag van att dom gjorde ibland.
Han frågade flera gånger om det inte var på
gång ändå men nej sa jag, för jag trodde
inte det. Det blev två varv runt området.
Kl. 21.30 kom vi tillbaka och då började Magnus ta
tid på sammandragningarna och det var mellan två-tre
minuter redan då men det kändes ju som vanligt, man
skulle ju bli rödblommig och man skulle inte kunna prata,
bara andas och så var det ju inte.
Kl. 23.00 så hade det tagit rejäl fart,nu kändes
det mer, jag stod upp och gungade tills de var över och det
började trycka på och jag kände mig kissnödig
VARJE värk och snart så kändes trycket åt
det andra hållet så jag var tvungen att sitta på
toa för det kändes som om att jag skulle göra på
mig vid varje värk. Vid det här laget så var Magnus
på mig och sa att jag måste ringa till förlossningen
och fråga om det ändå inte var på gång
men jag visste ju inte vad jag skulle säga och så var
det ju så jobbigt att bli nödig varje värk och
jätte kul att prata i telefon.
Kl.00.00 så var jag ändå tvungen att ringa.
Då tyckte hon att vi skulle åka in på våran
akutmottagning (mitt jobb, kuuul) för en bedömning ifall
vi verkligen skulle kunna åka bil eller om det skulle bli
ambulans transport (med ambulansförare som man jobbat mycket
med, kuuuul) Vi drog iväg till akuten och där möttes
vi upp av mina kollegor och så hade dom ringt in våran
barnmorska som skulle bedömma hur långt det var på
gång. Öppen två cm och lite kvar av livmodertappen,
CTG-kurvan såg fin ut och barnet verkade må bra. Vi
kunde lugnt åka de tio milen till Gävle tyckte hon.
Man öppnar sig ungefär en cm i timmen sa hon, då
tänkte jag att då är det alltså minst åtta
timmar kvar då. Magnus var lugn och vi packade in oss i
bilen med kuddar, filtar och handdukar. Det var rejält intensivt
hela vägen men jag andades igenom värkarna och det kändes
ganska bra, fast visst gjorde det ont. Hade fått tre kvaddlar
lagda på akuten men vet inte ifall de hjälpte så
värst mycket.
Kl. 01.50 var vi uppe på förlossningen i Gävle
och där fick jag prova lustgasen som verkade ganska bra och
så frågade dom ifall jag hade funderat på epiduralbedövning
och det hade jag väl tänkt tagit som sista alternativ
men så intensivt som det var nu så visst, det kändes
aktuellt. Var nu öppen tre cm och hela livmodertappen var
utplånad. Kl. 02.20 Fick jag prova att bada som avslappning.
I badet sa det pang, det blev mer intensvit och jag började
må illa, var tvungen att kliva ur badet för att gå
på toa för det tryckte på så hemskt "bakåt"
och när jag kom tillbaka var det ingen ide mer att kliva
i, började kräkas och nej det var bara sängen som
gällde. Väl tillbaka på förlossningssalen
så kändes värkarna rejält panikartade och
klockan var 03.05. På den tiden i badkaret så hade
jag öppnat mig ytterligare tre cm och efter en kvart så
hade jag öppnat mig ytterligare två cm och fem minuter
senare var jag helt öppen och huvudet stod två tvärfingrar
ovan bäckenbotten så om jag säger att det var
INTENSIVT så förstår ni va? Vid detta läge
så har jag så fruktansvärt ont och ni har förstått
att någon epiduralbedövning var ju inte aktuell för
det var rejält för sent och lustgasen kunde jag inte
ta för jag fick panik när jag hade masken över
mun och näsan så jag var helt utan bedövning och
hade lite panik kände jag. Jag vet att jag försökte
se Magnus i ögonen för att kunna koncentrera mig på
något men det var svårt. Jag hör även Annelie,
barnmorskan säga att jag kommer att klara det och jag säger
att jag vet men jag kommer inte att göra det ändå.
Jag vet inte hur många gånger jag säger: -Hjälp
mig. Hon säger även till mig att det gör så
här ont för att det gått så fruktansvärt
fort, sju cm på en timme och trettiofem minuter, det är
fort det. Hon försöker även att få mig att
tänka på varför jag har ont och då fick
jag kraft den värken och kunde andas mig ur den men sedan
var det som bortblåst igen.
Kl. 03.45 så trycker det på så väldigt
och då görs en amniotomi (spräcker alltså
hål på fosterhinnan) och vilken underbar känsla
när vattnet "går", alldeles ljummet och då
säger dom att bebisen har bajsat i det och att dom vill sätta
på en hjässelektrod och det tyckte ju vi var helt okej,
det är ju för barnets skull. Dom får svårt
att få fram hjärtljuden och jag får vända
mig från sida till sida och till slut så hittar dom
ett läge och då är hjärtljuden nere på
65 slag/minut och därmed mår alltså barnet inte
så bra, klockan är 03.50 och jag är tvungen att
andas syrgas och då var det ju det problemet att jag fick
panik att ha masken över mun och näsan så Magnus
står och säger åt mig hur många gånger
som helst att jag MÅSTE för barnets skull och jag kämpar
och försöker. Nu har dom kontaktat gynläkare också
eftersom att barnet inte verkar må så bra och jag
hör att det pratas om sugklocka för barnet måste
ut snart.
Kl. 04.00 kommer dr. Kersting och ett beslut tas att hon ska
hjälpa till genom att trycka på magen uppifrån
när jag krystar och jag är ju glad att jag får
hjälp så jag bryr mig inte i detta alls. Minns inte
ens såhär efteråt hur det kändes. Nu börjar
jag krysta, jag blåhåller mig i sänggaveln och
i Magnus hand/arm och tar i, försöker att inte skrika
men det är svårt när man tar i, och jäklar
vad jag tog i, det står inte på så hör
jag dom säga att huvudet är på väg och helt
plötsligt står det mellan bena och aj, a,j aj vad in
i H*****E vad ont det gjorde, ville fortsätta att trycka
ut det fast att jag inte hade någon värk men det fick
jag inte, barnmorskan var tvungen att hålla emot huvudet
så jag inte skulle trycka på ändå för
jag hör mig säga att jag struntar i ifall jag har en
värk eller inte för ut ska det. Plötsligt har jag
krystat ut huvudet och jag hör Magnus säga: -Nu är
det jävligt nära, och så känns det jätte
konstigt, jag har inte fattat att barnet är ute och att det
är navelsträngen jag känner.
Kl. 04.11 kom lille Isaac ut och känslan
när dom lägger upp honom på magen är helt
enorm, den går inte att beskriva. Det är en känsla
som jag skulle vilja vara med om varje dag. Han är helt fantastisk,
helt underbar, helt perfekt.
Isaac endast några minuter gammal
Kl. 04.15 kommer moderkakan ut helt smärtfritt och jag bara
skakar i benen, ligger med dom i vädret och skakar medans
Annelie syr ihop det som spruckit, det var inte så farligt
men lite behövde sys. Dom sa att det var vanligt att man
skakade så och det var ganska jobbigt för det gick
inte att slappna av och inte skaka.
Moderkakan, dom är vackra på
ett
alldeles speciellt vis tycker jag
Det tog alltså lille Isaac två timmar
och tjugoen minut från att vi kom till förlossningen
till att han var ute så han hade minsann bråttom till
världen. Det var den mest fantastiska natt Magnus och jag
varit med om och det går inte att slå den känslan
när han kom ut och då talar jag för både
Magnus och mig. Ett stort tack till personalen som hjälpte
till när Isaac kom till världen alltså, de var
underbara.
Magnus firar men en liten whiskey
En lite kall kille får ligga en stund i kuvös
för att få upp värmen
|
