V. 30 (5/7-11/7)

Tio veckor kvar, förhoppningsvis. Jag kan inte fatta hur det gått till. Var till barnmorskan idag (5/7) och gjorde den där glucosbelastningen och det gick bra, hade hört att det var skit äckligt men jag tyckte inte det var så farligt. Fick dock ändå upp lite grann efter att ha hostat upp slem och då blev det liksom en rekyl effekt så sedan fick jag försöka harkla mig eller hosta mycket försiktigt.

Sammandragningarna fortsätter och har faktiskt blivit mer kraftiga nu så det är inte alls speciellt lustigt, är orolig för hur det ska bli, tänk om den lille underbara skatten skulle komma ut nu, jag är inte beredd på det. Ska till läkaren på måndag så då får jag väl höra hur det ser ut. Nu ska jag ta och fixa till mig för vi ska på bröllop i Gävle (tio mil härifrån) idag. Vädret är inte bröllpopsväder men men man kan inte få allt.

Klockan är nu 23.10 och jag har kommit hem från bröllopet och jag mår inget vidare. Hade under en timme (som tll största delen var själva seremonin) 14 stycken sammandragningar, så sammanlagt under denna dag bidde det hela 32 stycken. Det känns allt annat än kul.
Jag känner mig rejält deppad över detta och det är inget roligt alls. Hoppas det blir bättre snart, snyft!!!

8/7 varit till läkaren idag som tyckte att jag kunde vara lugn trots alla sammandragningar och att de är betydligt kraftigare nu och att huvudet är ställt nedåt, det låter sååååå normalt tyckte han, vet inte om jag känner mig lugn iallafall. Barnmorskan sade efteråt att jag fick ringa om minsta lilla fundering ifall det skulle bli värre eller så och så sa hon att livmodertappen såg normal ut från UL:et jag gjorde gången före. Vet inte vem man ska tro, ska man tro på tekniken (UL:et) eller en gammal van gynekologs fingerkänsla, som sagt var så känner jag mig inte mycket lugnare än innan jag kom dit. Blev fortsatt sjukskriven fram till havandeskapspenningen 21/7 p.g.a min påfrestande arbetsplats och alla sammandragningar. Mår dock väldigt bra annars, underbart med alla sparkar och boxningar i magen, det kommer bli separationsångest när man inte får känna dom mer, hemska tanke. Det är hittills det underbaraste jag varit med om tror jag, känslan är obeskrivlig.
Tillbaka | Nästa