|
Min
Dagbok
Häri skriver min mamma om mina dagar
11/09-03
En hel månad sedan jag skrev, jag vet inte vart tiden tar vägen.
Har i allafall uppdaterat lite här och där nu.
Isaac har börjat att gå, helt otroligt. Han har ju vägrat
att ens försöka att stå utan att hålla våra
händer men helt plötsligt förra lördagen så
släppte vi honom och lockade på honom mellan mormor och morfar.
Det blev si så där två steg men alltid något. Sedan
när mormor skjutsade hem oss så provade vi mellan oss och gissa
om vi häpnade när han bara tog åtta steg helt utan vidare,
jag kan meddela att vi ropade och skrek och klappade händerna. Så
nu förstår ni va, att en och en halv vecka senare så
är det fullt ös, nu går han och går och går
: )
Det är fortfarande stökigt på nätterna, förutom
inatt för då sov han rätt bra mellen välling pauserna.
Men idag klockan 14.00 så har jag fått en tid till Spädbarns-verksamheten
för att få komma och prata, få lite råd och sådant.
Det ska bli jätte skönt att få prata med någon faktiskt.
I morgon ska vi åka på
Järvzoo som ligger någon mil härirån och som är
en djurpark med våra nordiska djur. Det är jätte mysigt
där, dom har byggt en stig av trä så men lätt kan
gå med vagnar och rullstolar och det är en underbar natur
där, det ska bli skoj, bara vädret
är okej.
Jag måste ju berätta något hemskt också. En dag
förra veckan så skulle jag snabbt in på en korvkiosk
och när jag gick ut så hade jag Isaac i famnen framför
mig och uppmärksammar inte en stor blomkruka utanför dörren.
Jag går rätt in i den och flyger över den så den
slås omkull och jag som har Isaac i famnen slår ner i asfalten
och slår i huvudet på honom. Han bara stirrar på mig
först och sedan skriker han. Kan ni fatta vad chockad jag blev, först
tyckte jag att det gick bra men sedan kommer chocken, jag blev så
rädd så rädd, grät som en galning. Som tur var så
kom det precis en tjej som jag känner igen och hon kollar till oss
och så kom det ut en från kiosken som jag känner ifrån
jobbet. Det var när hon kom och höll om oss som jag bröt
ihop. Men som tur var så blev det inget, Isaac var sig själv
och det känns ju skönt. Men jag kan meddela att jag hade dödsångest
den dagen och dagen efter för honom, för vad som kunde ha hänt.
|