Min Dagbok
Häri skriver min mamma om mina dagar

07/05-05

Nu var det hundra år sedan, igen sedan jag skrev något häri. Tiden bara rinner iväg.

Nu har vi äntligen haft vattkoppor här hemma. Jag har ju hoppats litegrann på att han skulle bli smittad när det varit epidemier på dagis men icke då. Fast helt plötsligt då för två veckor sedan så kom dagisfröken och sprang efter oss när vi skulle gå hem och undrade om de där fyra prickarna i pannan var myggbett eller vattkoppor. Där stod jag som ett frågetecken ????? Jag hade ju sett ett sår i pannan, ett på bröstet och ett på ryggen den helgen. Han ville att man skulle klia på dom när han skulle sova men jag reagerade inte för han har små utslag på kroppen ibland och kliar sig MASSOR och ofta. Snacka om sjuksystern i mig skämdes, ser inte ifall ungen har vattkoppor, pinsamt. Hem och ta av kläderna var det som gällde och visst, där hade det uppenbarat sig några röda utslag på bröstet och på ryggen. Inte sjutton minns jag hur det skulle se ut, hade vattkoppor när jag var liten och har inte sett det mer än på bild sedan dess. Fram med diverse böcker för att se efter och det stod väl klart att vi var tvugna att tro att det var vattkoppor. Det hann liksom aldrig bli vattenfyllda koppor för Isaac rev sönder dom innan. Som tur var så hade han inte många, det var lite på bröst, rygg, någon på armen och några i hårbotten och inte kliade han så väldigt på dom heller. Vi hade på Xylocain salva till natten så vi är glada att det gick så smärtfritt och nu är vi ännu gladare att det är gjort :-)

Nu är han inne i en jobbig period. Vi hann bara ha utvecklingsamtalet på dagis där dagisfröken berömde honom så, att han var mycket lugnare och att biteriet hade slutat o.s.v. Vips efter två veckor så kom bakslaget, han hade åter igen blivit hårdhänt, knuffas och sparkas m.m dock ej bitig. Jättetrist. Jag blev så ledsen, jag hade ju hoppats att man skulle slippa känna det där igen att man har en sådan liten problem unge :-(

Nu är det så att han är hemsk hemma också, och då är det mot mig han agerar. Han bits, nyps, sparkas och kastar saker. Det är highlife härhemma ibland. Jag blir så frustrerad och höjer rösten mot honom och blir ärligt skit arg och sedan kommer det dåliga samvetet och insikten vilken dålig mamma jag är :-( Vi har väl trott att det är en slags avundsjuka inför att han ska bli storebror men jag vet inte. Satt och läste på Allt för föräldrar på nätet och såg att det är flera som har detta problem med sina
2½-3 åringar så det är kanske bara en trotsålder????? Hur som helst så är det jättetråkigt att bli arg på ett barn som bara är 2 år och 7 månader, man känner sig totalt värdelös. Magnus är han inte alls så här på så då känns det ju ännu värre, han behöver aldrig höja rösten. Sedan är han ju sååååå go emellanåt, pussas och kramas gärna och säger att han älskar en med den där goa rösten *suck* då är man åter i himmelriket, om bara för en liten stund ;-)

Idag är det mulet och trist ute, mormor ska komma och hämta honom en stund så jag kan dammsuga och torka golven, det blir bra så kommer han ut en stund också. Sedan ska vi på 3-årskalas på eftermiddagen, det är Isaacs kompis Oscar som fyller år.